...Fick Emma på jobbet i dag!!! En stor buket med rosor. jag är grön av avund! Jamena, fan va romantiskt att få blommor uppskickade till jobbet med ett gulligt litet kort där det står att den man delar sitt liv med älskar en!
Man behöver inte mycket för att känna sig älskad, till och med en buket rosor som efter ett litet tag dör, får en att känna sig uppskattad!
Emma sken upp som en sol då hon fick se blommorna och det fina kortet!
Vi tjejer runt omkring sprang så klart dit som ett par nyfika pyrajor! Det klart man gör så, man blir ju nyfiken!
Emma log genant och frågade sig varför?Ja varför inte lixom?! höhö!

Man är väll inte direkt överöst med rosor. Man vet ju vart man har varann men nån gång ibland skulle man ju vilja bli överraskad med en sån fin gest.
Man vet ju hur det känns inombords att få en fin överraskning, man blir helt varm i kroppen och pirret i magen är plötsligt tillbaka!

Har ni fått nån romantisk överraskning någon gång som ni vill dela med er?

Nu har jag varit borta i 3 dagar... känns skönt att komma tillbaka så att man kan tänka på någonting annat och träffa lite arbetskamrater. Ska dock sitta här hela helgen, känns vill inte superskoj men men skit samma!
Varför har jag varit ledig i 3 dagar undrar ni nog.... jo, jag hade egentligen inte tänkt skriva någonting om det pga olika anledningar som har med så kallade "vänner" att göra men jag gör det endå, orkar inte bry mig om de faktikt.
Tyck va ni vill säger jag bara!

2008-01-21 Var min och Puttes sista natt med Zilla. Dagen och kvällen var mycket jobbig. Bara blotta tanken på att få se henne brottas med Groggen, Ruska om kopplet när man var ute med henne, krypa upp i sängen som en säl på kvällen gjorde mig tårögd. Jag satt länge och gosades med henne den kvällen, berättade hur mycket jag älskade henne och rådde om henne. Hennes ögon sa hela tiden: "- varför gråter du mamma? Jag är ju här hos dig". Bara av att se in i hennes ögon gjorde ont i hjärtat!
Natten var tung och full av sorg, mitt hjärta föll i små-bitar för var timme som gick....

2008-01-22 Var dagen jag aldrig trott skulle komma. Dagen jag knappt kunde andas. Dagen jag trodde att jag aldrig skulle överleva. Zillas sista timmar var kommen.
När vi satte oss i bilen för att åka in till Vetrinären var inte så tung, jag försökte stänga allt ute, försökte inbilla mig själv att allt bara var på lådsas och att jag snart satt hemma med Zilla i min famn igen. Verkligenheten kom ikapp mig då jag stod där utanför med Zilla i kopplet och Sophie vid min sida. Putte klarade inte av att följa med in vilket är förståligt, han ville minnas Zilla som den hon var förut, inte få den bild jag bär med mig framför ögonen varge dag, varge timma, hela tiden.
När vi kom in i ett enskillt rum fick hon lite lugnande, jag, Sophie och Zilla väntade på att det skulle värka och vi försökte prata om någonting annat så mycket som möjligt tills Vetrinärerna kom in genom dörren med de sista sprutorna...
Zilla placerades på ett bord med munkorg (munkorgen älskade hon alltid). Sophie och vetrinärerna var orolig över om jag skulle klara av att vara inne i rummet samtidigt som hon fick dom, innerst inne viste jag att jag bara ville gå ut och kräkas, svimma, ta med Zilla och springa allt vad jag kunde men jag bara nickade. Jag kunde inte lämna henne, inte ensammen med folk hon klappt kände, det sista hon skulle få känna var min doft och känna min trygghet.
Det var också vad hon fick göra, jag strök henne över huvudet och nosen hela tiden, då allting var klart kunde jag inte sluta, jag förmådde mig inte att sluta stryka henne gemms med hennes lena päls. Tårarna sprutade och jag kunde inte prata, försökte säga så mycket jag kunde till henne men det jag fick fram var: "- vi ses sen, jag älskar dig och zillan".  Sophie vek inte från min sida en sekund vilket jag är glad över, hon töstade, grät och fanns där hela tiden. Till slut viste jag att jag ej kunde stå där i all evighet, jag släppte taget och tog faväl för gott.
Efteråt stod jag och Sophie utanför, jag var darrig och tvungen att röka. Vi sa inte så mycket, tårarna rann fortfarande. Fick varma och tröstande kramar utav Sophie vilket var behövligt och även jag fick känna tryggheten.
hela vägen hem rann tårarna nerför mina kinder, även då jag kom hem och såg Groggen i ögonen "-hon är borta"  fick jag framm efter några timmar. I princip hela dagen låg jag ihop-kurad i soffan med Groggen i min famn, ville inte gå ut i hallen, jag viste att Zillas koppel och halsband låg på bordet innan man gick ut.  Sneglade hela tiden mot hennes mat-skålar och ögonen fyldes med tårar och ångest.

2008-01-23 fylldes mina ögon åter igen då jag av vana fyllde både Zillas och Groggens matskålar, det var endast en hund som kom och åt. Gjorde även ett till "misstag" av vana när jag skulle gå ut med Groggen "-Zilla!"  hörde jag mig själv ropa.  Groggen tittade på mig förvånat, klappade hans huvud och kännde gropen av sorg och saknad i magen. hela dagen var tung och jag hade svårt för att smälta verkligheten!
Dock så förmådde jag mig att plocka bort hennes matskålar lite senare på eftermiddagen.
Låg även denna dag ihopkurad i soffan med Groggen i min famn.

2008-01-24 började jag axeptera och bördan hade lättats från mina axlar något. Inga misstag gjordes och inte samma flod med tårar srömmade ut ur mina ögon.
Jag kunde äntligen börja andas igen.

Jag vill tacka alla som skickat medelanden dessa dagar och stöttat på det viset. Det har bevisat att jag har vänner som bryr sig och som känner sorgen jag burit på. Vet inte vad jag gjort för att förtjäna dessa vänner men jag är djupt tacksamm över att ha dem i min närhet. Vissa har även skickat varge dag, bara för att skriva att dom hoppas jag mår bra och skickat en massa kramar.
Detta gjorde mig mycket rörd och lycklig. Att veta att jag har riktiga vänner runt om mig, vänner jag kan lita på och som jag aldrig vill släppa taget om. Dessa ansér jag vara mycket sälsynt eftersom man blivit "blåst" så många gånger förut! ni som visat er medkännsla och stöttat mig dessa dagar, jag vet inte hur jag ska kunna tacka er men jag kan iaf säga att jag älskar er och ni ligger varmt om hjärtat! Jag har dock inte svarat er... jag har tyvärr inte hafft orken till detta men förhoppningsvis förstår ni det och inte tar illa vid er. Ni har funnits där för mig, jag finns där för er om något skulle hända eller ni behöver mig.

Alla förtjänar ett särskillt tack eftersom ni alla fått mig att må bättre på olika sätt. Dock har jag 2 jag särskillt viljat tacka och det är:
 Putte min kära sambo, som suttit vid min sida och tröstat, funnits där och legat brevid min sida om natten. Han har inte frågat hur det gick, om nått hände eller varför jag var tvungen att stanna hemma i Onsdags, han har bara visat sin förståelse och låtit mig bli hel i min egen takt. Detta är jag mycket glad för. Att ha honom vid min sida är en underbar kännsla och jag är evigt tacksamm för var dag som går tillsammans med honom.

Den andra personen som ni kanske förstår är Sophie. Jag frågade henne inte ens om hon kunde följa mig till vetrinären, detta steg tog hon själv och frågade mig om jag ville ha henne brevid mig denna dag.
jag och Sophie har hafft våra dispyter och klarat oss igenom träsket upp till toppen som vänner igen. Detta är jag mycket glad över. Att gå från ovänner till 1 av de bästa vänner man har är helt otroligt. Hon vek inte från min sida en sekund och hon var ett enormt stöd för mig. Att känna hennes trygghet och kärlek var helt underbart! Som sagt så är hon en av de bästa vänner jag har och jag vårdar hennes vänskap väldigt ömt! Utan henne så hade jag förmodligen aldrig klarat denna dag. Hon ställde upp för mig mer än jag kunnat begära och hon visade en otrolig medkännsla. Vad skall jag göra för att kunna tacka dig nog?


Varför jag valde att ta bort Zilla orkar jag ej skriva om hä...inte nu....kanske senare nån gång, de flesta vet redan hur det ligger till. Jag vill bara säga att jag älskade henne väldigt mycket och hon var mitt hjärta!

Love you Zilla always! R.I.P